► Eftersom tystnad fortfarande råder i Frölunda, låt oss titta lite på hur det ser ut.
► Och hur det skulle kunna se ut.
► Det finns nämligen olika vägar – en försiktig, en mer offensiv.
► Intressant fråga, tycker jag: att Patrik Carlsson kommer tillbaka, signalerar det att Frölunda känner att det blev fel i fjol?

MED SHL-SÄSONGEN 2017/2018 överstökad tänkte jag vi skulle kika lite på Frölunda just nu – och hur det kan bli.

Jag känner mig mer ostrukturerad än vanligt, men jag hoppas ni fixar att hänga med.

Truppen som den ser ut, vad som kan förväntas, allt sådant strax, men låt oss först stanna vid Patrik Carlssons hemkomst (blir väl officiellt snart) eftersom jag vet att många av er är intresserade.

Jag skrev efter förra säsongen att Frölunda var inne på en farlig väg då man lite för lättvindigt släppt Carlsson (HIFK) och Nicklas Lasu (Kärpät), detta i ett läge då spelare som Johan Sundström, Henrik Tömmernes och Robin Figren också försvann.

Jag (och många med mig) såg faran redan då, därför tillåter jag mig att vara lite, lite efterklok, dock med stor respekt för att bilden i backspegeln alltid är knivskarp.

Ena sidan säger till mig: budet till Patrik Carlsson drogs inte alls tillbaka, han ville ha mer betalt. Nicklas Lasu, han ville testa något annat.

Andra sidan säger: budet till Carlsson drogs absolut tillbaka, han hade spelat för en rimlig peng, och hade Lasu bara uppskattas tillräckligt så …

Jag tror, utan att ta ställning för någon av utsagorna, att det handlade om just uppskattning.

Var sitt treårskontrakt till Patrik Carlsson och Nicklas Lasu på säg 160 000, därmed innehållande ett budskap om deras vikt för laget, hade kunnat vara vägen fram.

Jag hade hellre, om jag varit i en beslutande Frölundaposition, valt den vägen, valt bort att ge tvillingarna Westerholm 150 000 (nu gissar jag), kanske också valt bort Max Friberg (säkert inte billigare) – för att istället ge mer istid åt en ung, lovande, egen forward.

Just för att jag inser vad trygghet, långsiktighet, klubbhjärta innebär för ett lags framgång.

En sak bara: detta betyder inte alls att jag ställer upp på bilden av att Pathrik och Ponthus Westerholm är så dåliga som en del av er tycker, jag delar inte heller uppfattningen att Max Friberg är utan kvalitéer – tvärtom har han många, ett bultande hjärta, en arbetsmoral, kort sagt en skön kille att ha i ett lag.

Men ibland måste man välja. Bara så.

Så … betyder Patrik Carlssons hemkomst att Frölunda tänkt om? Nja, det fanns nog en tanke redan i fjol om att det här kunde bli aktuellt.

Men bra är det. En spelare som gör andra bättre, som kan gå center, vinge, brinner för sin klubb.

Igen: det är grymt mycket lättare att vara efterklok, jag har stor respekt för svårighetsgraden på de beslut som en klubbledning har att fatta, vill ni göra mig glad tänker ni ett varv till innan ni skriver att den och den är kass, måste avgå och så vidare.

Men det här att uppskatta det man redan har, det är viktigt i livet.

Och hockey är en del av det.

Nå, äntligen – laget (uppsatt mest för skojs skull, för att ni ska se tydligare, ta ingen stor notis om det).

Målvakter:
Johan Gustafsson, Johan Mattsson.
Tror jag att Frölunda kommer ändra tänk, välja bort till exempel ”JG”, satsa på en förstemålvakt, typ som Växjö och Skellefteå? Nej.

Backar:
Jonathan Sigalet–Mattias Nörstebö
Viktor Ekbom–Filip Westerlund
Gustav Lindström–Kristoffer Gunnarsson

En stark, offensiv back ska in, och när Frölunda fattade beslutet att Jakob Stenqvist behöver ett allsvenskt år till för att hålla i SHL signalerade det kanske också att klubben behöver ha in en rutinerad försvarare till?
Eller så börjar man med sju plus en juniorback, tar in vad som behövs under säsongen.
Det kan vara rätt väg. Viktigast här är att sätta ett spelsätt, dra ner något på svårighetsgraden, så som det stundtals såg ut när det gick bra i vintras.

Anfallare:
Tim Söderlund–Simon Hjalmarsson–Jesper Emanuelsson
Patrik Carlsson–Joel Lundqvist–Ryan Lasch
Sebastian Stålberg–Pathrik Westerholm–Ponthus Westerholm
Mats Rosseli Olsen–Joel Mustonen–Max Friberg
Oliwer Fjellström

Här blir det intressant, för det finns ju två vägar att gå, och så länge tystnaden råder får vi finna oss i att spekulera.

Väg 1: Minst en toppspelare ska in, utöver Patrik Carlsson och Tim Söderlund, med all sannolikhet en center för att leda förstakedjan.
Varför inte hugga på Andy Miele? Växjö hyrde honom av Malmö som betalade halva lönen, nu är LHC på och nosar, kanske kunde Miele vara bra för Ryan Lasch? Om nu inte Växjö vill ta hela lönen och förlänga, med Dennis Rasmussen på väg till KHL (?) kan Detroitkillen behövas i Småland.
Kanske stannar Frölunda här, kanske kommer Anton Blidh hem för att starta  om (det vore spännande, och bra med tanke på hans klubbkänsla och attityd), tror fullt ut på tvillingarna Westerholms utveckling när de får vara hela, på ungdomarnas utveckling, på revanschlustan hos spelare som Joel Lundqvist med flera.
Skulle det sedan behövas mer lever ju säsongen fram till 15/2.
Det är en väg. Men det finns ju också:

Väg 2:   
Om Frölunda, som ju sagt sig vilja vara enormt självkritiskt i sin säsongsanalys, kommit till slutsatsen att det behövs lite mer rutin, lite mer kvalité, på anfallssidan, fler färdiga spelare, fler med kapacitet att göra skillnad direkt (och i ett slutspel) – då kan man förstås tänka sig att Fredrik Sjöström & Co väljer att frigöra lite löneutrymme för att ha råd att fylla på med några anfallare mer av typen ”färdiga” och av hög kvalité.
Just nu består forwardsbesättningen av rätt många med utsökt arbetsmoral men som också behöver oerhört många chanser för att sätta pucken i nät. Hur man än vänder och vrider på saker avgör just det sistnämnda hockeymatcher.
Låta två, tre spelare gå, fylla på med bättre, därmed investera i den spännande framtid som kommer med många spännande ungdomar från regionen (jag skrev om det nyligen), det skulle kunna vara ett framgångskoncept.
Min gissning är att Frölunda väljer väg 1, men ni vet ju hur usel jag är på att tippa …

Tack för att ni orkade läsa ända hit. Jag lovar att det kommer mer.